Vi har nog det förbannat bra! De flesta av oss har ett hem, stadig inkomst, tillgång till mat, kläder och andra förnödenheter. Vi har också ett högt socialt skyddsnät med gratis hälsovård och utbildning. Det går absolut ingen nöd på oss. Ändå blir jag förvånad över att människor håller på och gnäller över småsaker och får små, små händelser att växa sig oproportionerligt stora. Där jag bor rasar folket om man målar en byggnad med en färg som endast har ett namn på ett främmande språk. Samma folk är också beredda att bojkotta företag som skyltar på främmande språk (parallellt med det lokala). Lokala nyhetstidningen gör verkligen reportage om skyltar på främmande språk eller där det skett missar i översättningen. – Vad är det för löjligt sammhälle jag bor i ?!! Det finns näst intill ingen arbetslöshet, skatten är en av de lägsta i landet, och medellivslängden är hög. Men trots hur bra befolkningen än har det så hittar man saker att skapa problem runt, och lyfter dessa till en nivå helt utan reson. Det verkar som om det är helt omöjligt att göra människor nöjda med sin tillvaro. Och det är inte bara språk. Det gäller allt. Ett annat exempel är t.ex. renoveringen av den lokala biografen. Grannarna stoppade bygget med en protest eftersom det enligt den nya planen skulle göras en gränd mellan biogragfen och den närtill liggande byggnaden som man misstänkte att ungdomar skulle urinera i. Protesten fick bygget fördröjt, och därmed befolkningen utan biograf, med ett helt år. Det är ingen skillnad vilka förändringar som står bakom knuten. Människor är emot, känner sig hotade och kränkta av nytänkande, klagar och ställer till protester för att sabotera utvecklingen. Tänk om vi bara kunde strunta i småsakerna och koncentrera oss på våra egna liv istället för att skapa problem för andra. Den första som skulle gynnas och må bättre är ju vi själva.
Jag känner mig kränkt
Nu för tiden känner sig människor kränkta för nästan ingenting. Det är verkligen en otrevlig utveckling. Det kan ibland vara svårt att umgås med vissa människor för man vet att deras scanningsprocess är i full gång och de verkligen aktivt letar efter anledningar att få bli kränkta och få ställa till med en scen. Vissa till och med går så långt att de läser in (hittar på) budskap i meningar som inte avsändaren hade tänkt sig. Jag undrar varför man gör så? Är det bara för att jag ska få verka märkvärdig och få stå i centrum av en konflikt som kretsar kring mig, och där omgivningen ska be om ursäkt till mig? Allting ska vara så neutralt och färglöst för att inte trampa någon på tårna att världen har blivit tråkig. Suck – let it go! Jag kan också börja låta mig kränkas av folk som hatar finnar, och tro mig där jag bor finns det sådant hat. Eller så kan jag välja inte bry mig i snarlika kommenterar och koncentrera min energi på annat. Vill jag hårddra det hela kan jag bli kränkt för nästan vad som helst – jag är en vårmänniska, och då kan jag känna mig kränkt av människor som föredrar hösten och pratar om alla ljuvliga färger på träden på hösten. Jag gillar att stiga upp tidigt på morgonen, och då kan jag känna mig kränkt för att affärena öppnar senare och därmed favoriserar de som vill sova längre. Listan kan göras hur lång och löjlig som helst.
Jag läste en bok i helgen där författaren menade att frågan ”Vaifrån kommer du då?” skulle vara rasistisk, och spenderade sida efter sida att beskriva hur oomtänksam man är om den andras känslor om man ställer den frågan och att ställaren har en lägre intelligens än andra, etc etc etc… Megasuck!! Den frågan är ju typ en internationell standardfråga för nästan alla första kontakter mellan människor, oavsett ras. Det är inget annat än ett (må hända dåligt) sätt att öppna dialogen och starta upp en diskussion med en obekant människa. Jag är den första som håller med om att frågan är störande, eftersom svaret inte berättar nåt alls om vem jag är som människa, men frågan är definitivt inte rasistisk. Författaren var helt insnöad på att frågan ställs därför att mottagaren har ett avvikande utseende i förhållande till normen, och att frågaren är nyfiken på den etniska bakgrunden. Isåfall måste jag också se ut som en alien, för den frågan har jag fått minst tusen gånger i olika sammanhang. Varför måste vi läsa in budskap i frågor eller kommentarer som inte var avsedda? Kan vi inte först reflektera över sannolikheten att jag har fel innan vi agerar med att skriva en insändare, eller ännu värre en bok? Eller bara sura på en fest för att sedan ställa till med en konfliktsituation?
Jag som är finne känner mig så otroligt kränkt av uttrycket ”have you finnished that beer?”, som isåfall skulle antyda att finnarnas öl alltid är slut, att nu kommer jag att kräva att man ändrar uttrycket. Vår jämnställdhetsminister skulle säkert nappa på ärendet och dra det vidare till EU-domstol. Min mormors mosters initialer var ”EU”. Det känner jag mig föresten också lite kränkt över om jag tänker efter…
Är det så att vi människor aldrig kommer att vara nöjda? Jag tänker på Maslows behovstrappa. Vad händer när man tillfredsställt behovet på det översta trappsteget? Är människan nöjd då och lever i fullständig harmoni med omgivningen? Det är nåt som får mig att misstänka att så inte är fallet. Nåt säger mig att det finns fler trappsteg, och att trappan egentligen aldrig tar slut. För när vi åtgärdar ett missnöje (tillfredsställer ett behov) så kommer nästa genast efteråt. Om vi kunde åtgärda språkfrågorna och undvika att det byggs någon uringränd vid biografen, varför känns det som om vi då skulle klaga på nåt annat? Vad skulle det då handla om? – Färgen på sandkornen på badstranden? Vi måste ändå nångång vakna och inse att det vi idag klagar på är LYXPROBLEM! Det är ingenting som hotar våra liv eller vår välfärd. Så varför denna ilska?
Wiccas lever enligt ett genialt ordspråk ”What you send out you will recieve times three”. Ska det vara kränkningar och irritation, eller glädje och kärlek? Bestäm själv!