Jag sitter på julfest och diskuterar med en annan tränare, från en helt annan idrott. Vi har en sällsynt intressant diskussion angående tränarens roll och relationen till utövarna/medlemmarna. Det finns ju inget absolut facit på hur en människa ska vara och agera i sin närmiljö. Visst har vi kulturella moraliska ramar för vad vi anser är ett okej beteende, men inom dessa ramar fungerar människor ändå olika. Vissa är t.ex. introverta andra extrovera, och när vi kritiserar någon är det ofta endast våra egna personliga åsikter vi har att komma med. Vår grundläggande infallsvinkel är ju att alla måste få vara sig själva, så tillvida att man inte skadar eller sårar någon annan. På det sättet kommer de personliga egenskaperna att påverka vårt sätt att vara gentemot andra, och vidare vårt sätt att utföra de uppdrag vi ställs inför. Är man en tränare står man i en ledarroll, men hur man fungerar som ledare är ganska personligt och går hand i hand med personens övriga personlighetsdrag. Vissa tränare/ledare är auktoritära andra demokratiska, och olika ledartyper passar bra i olika miljöer (jmfr. militären och riksdagen). I denna diskussion är jag ganska neutral vad gäller vilka egenskaper som är bäst, och ser istället att alla har sin plats.
Vi konstaterar till en början att den andra tränaren och jag är ganska lika som ledare – vi båda har starka åsikter och vill gärna att verksamheten tar den riktning vi själva önskar, men samtidigt vill vi inte köra över andras åsikter vilket gör oss till notoriska argumenterare. Trots att vi i vår ledarroll har auktoritet att bestämma vill vi gärna att de som påverkas håller med oss, så vi är noga med att förklara, tydliggöra och argumentera. Först i sista hand dikterar vi, och ofta plågar det oss att göra andra besvikna som konsekvensen på våra beslut.
Men sen kunde vi konstatera att vi har olika uppfattning om den accepterade distansen mellan tränaren och utövarna. Det finns lika mycket studier som påstår att ett autkoritärt ledarskap där tränaren har stor distans till utövarna/idrottarna har goda tävlingsframgångar som ett demokratiskt ledarskap med nära relation till idrottarna. Jag vill påstå att varje tränare/ledare måste hitta sin plats, sin distans, och sitt sätt att agera. Och detta kommer endast genom erfarenhet. Om man är storsint kan man i efterhand konstatera att man kanske kunde ha gjort någonting annorlunda. Men det är en av alla charmer med att vara människa – att kunna misslyckas för att förbättras.
Personligen vill jag gärna vara nära utövarna och bryr mig om dem också på ett personligt plan. Det är ett av mina personlighetsdrag. Jag blir gärna deras kamrat och ibland t.o.m. vän i det civila. Jag har otaliga vänner idag som idrotten/kampsporten har fört ihop mig med. Min tränarkollega föredrar istället att ha en tydlig distans till sina utövare, vilket jag inte alls har svårigheter att förstå. Han berättade bland annat hur han upplever sitt tränarbete energimässigt. Han vill gärna koppla bort tränarskapet under ”fritiden” (har en tränare någonsin tritid? :)) för att kunna ladda batterierna så att hans roll inte konsumerar slut honom. En tränarroll handlar ofta om personliga motivatorer eftersom den ekonomiska ersättingen inte är att tala om, och om den personliga motivationen för arbetet försvinner bränner man ut sig. Jag har inte alls svårt att förstå hans argumentation, och det känns som om jag pratade med en vis man som har hundra år mer erfarenhet än mig, och redan har gjort alla misstag jag har framför mig. Fortfarande går jag i en novis stövlar och kämpar med svårigheter med att kombinera roller som tränare och kamrat. Ofta känns det som att jag med våld försöker få två olika pusselbitar att passa ihop, och det konsumerar massor med känslomässig energi. Som exempel kan nämnas det eviga problemet med att underkänna en vän på ett bältesprov, och känna att hela vänskapen står på spel. Frågan är – kunde jag vara en annorlunda tränare? D.v.s. vara en annan person? Skulle jag må bra och trivas i en ledarroll med mycket distans, eller skulle jag omedvetet sakta glida iväg mot denna verklighet igen, och igen, och igen… Är rätt väg att gå att förändra distansen, eller att hitta verktyg för att få min distans att fungera bättre?
Den andra tränaren pratar också om svårigheterna med en nära distans om utövarna är av det andra könet, och även där får jag samtycka en hel del. Personligen kommer jag från en miljö där kön har en väldigt liten betydelse när man skapar sig kamrat- och vänrelationer, och är helt van med att ha vänner av båda könen. Enda sedan barnsben har man lekt med flickor lika mycket som med pojkar, och genom alla åldrar har verkligheten varit densamma. Man tycker väl om människor för deras goda och trevliga personliga egenskaper inte deras kön? Detta är kanske ett naivt sätt att tänka från min sida, eller så är jag helt blind, men jag vill väl någonstans fortfarande tro att vi människor idag kan se bredare än på stenåldern. Jag tycker det är tragiskt när människor bygger sig själv virtuella gränser och låter sig styras av någon annan. Det är nämligen så att könssynen är kulturellt betingad vilket betyder att samhället bestämmer vad man ska tycka, d.v.s andra – och sådant stör mig extra mycket. Jag vill tycka vad jag själv tycker. Ingen annan ska bestämma min åsikt (men detta är en helt egen diskussion för framtiden)!
Jag får hålla med min tränarkollega och konstatera svårigheterna med kön – för samhället idag är inte lika tolerant som man skulle kunna tänka sig. Nära relation till människor av andra könet är inte alltid så accepterat och kan leda till mycket olyckliga situationer, med bl.a. svartsjuka, ryktesspridning, baktal, utfrysning, stämningar för sexuella trakasserier etc. Detta är en verklighet på alla områden, och särskilt utsatt är man som manlig tränare för kvinnliga utövare. Min tränarkollega, som kommer från en kvinnodominerad idrott, säger att han varken vill skapa sig själv eller någon annan problem av den karraktären och det hjälper honom också att hålla sin distans till utövarna. Jag har hört många fall av tråkigheter av ovanstående exempel, och har faktist en ganska nyligen inträffad erfarenhet. – Det var ett klassiskt fall av en kvinnlig utövare som började föra ryktesspridning i klubben om att det skulle finnas någonting ohederligt på gång mellan två medlemmar som var av olika kön. Det enda hon hade i bevisväg var hur hon tyckte att hon uppfattade de involverade personernas kommunikation mot varandra. Det handlade alltså om en jämförelse av de egna normerna mot en yttre pågående situation – vilket gör hela situationen till en subjektiv upplevelse. Detta kan knappast kallas för bevis, och det som är synd är hur mycket skada en sådan person kan orsaka genom påstående förankrade i subjektiva bedömningar. Lyckligtvis bryr sig inte vettiga människor om skitprat, och man kan alltid räkna med deras stöd, men vissa faller i fällan och gör påståenden till sanning (med stor sannolikhet för att det är mer spännande, och de saknar spänning i sin tillvaro).
Problem av den här karraktären är helt onödig säger den andra tränaren, och det får jag hålla med om. Att fungera som tränare handlar om att göra ett stort jobb för lite betalt (om ens något) och då vill man inte få onödiga problem på halsen som tack. Då hamnar man in i tankar om huruvida arbetet är värt belöningen, om belöningen är konflikter och oroligheter, och kanske intresset för att fortsätta helt försvinner. Det är en svår balansgång man går som tränare. Arbetet borde vara roligt och på nåt sätt givande för att man ska vilja/orka fortsätta. Jag får konstatera att jag har mycket att lära mig ännu, och ser fram emot många fler samtal med erfarna tränare som har erfarenheter jag kan lära av.