Kampsport är inte grundskolan, och man ska inte missta sig för att undervisningen sker under samma premisser som man är van med från sin egen skolgång. Principen i grundskolan är att alla elever är likvärdiga och alla har samma rätt till lärarens uppmärksamhet. Naturligtvis är läraren inget mer än en människa och det är fantastiskt svårt att vara rättvis (rättvisa är dessutom en subjektiv uppfattning), och jag har full respekt för de människor som har grundskollärandet som sitt kall. Min personliga erfarenhet från grundskolan är tyvärr den att det är de omotiverade eleverna som får den mesta uppmärksamheten, och de duktiga eleverna får mer eller mindre klara sig själva. Riktigt stökiga elever konsumerar dessutom massor med “onödig” tid när läraren konstant måste bestyrka regelverk och uppmuntra gott uppförande. Tid som egentligen borde gå till att handleda (och belöna) de duktiga eleverna, som samvetsgrannt jobbat med sina hemuppgifter och har en genuin vilja att lära sig. Det känns lite fel att man inte kan satsa mer på de som verkligen vill lära sig, och göra de redan duktiga ännu duktigare.
Kampsportsträningen bygger på ett annat system som baserar sig på österländsk kultur. Grunden är fortfarande den att alla elever (människor) är lika värda. Detta syns också genom våra träningskläder (dobok) som jämnställer alla utövare, och ger alla tillhörighet till gruppen. Men till skillnad från grundskolan har eleverna i en kampsportsklubb inget ursprungligt anspråk på lärarens uppmärksamhet. Uppmärksamheten ska förtjänas – genom att träna fokuserat och dedikerat, och på så sätt visa för läraren att denne verkligen vill bli skicklig och nå långt. – Att investera tid och energi på mig är en bra investering. Detta kan ha ett visst historiskt ursprung i att krigarskolor endast ville lära ut sina konster till elever som hade förutsättningar att bli de bästa. Skolans, och lärarens, goda rykte stod på många sätt i händerna på elevernas framgångar. Därför valde man att investera sin tid endast i de som man trodde skulle ha störst framgång. Detta fick eleverna på mer eller mindre kreativa och otrevliga sätt bevisa för läraren.
Jag har alltid gillat de kampsportstränare som öppet och varmhjärtat tar emot nya elever med intresse för dem och brinnande iver att lära känna dem som människor. Jag trivs i en sådan miljö, och har haft privilegiet att träffa väldigt många sådana under min karriär, och jag strävar hela tiden själv till att mer och mer bli en sådan instruktör. Jag stör mig på snorkiga instruktörer med storhetsvansinne som låtit makten stiga dem åt huvudet. Sådana undviker jag eftersom jag inte tycker att en sådan person kan ha något jag vill lära mig. Precis som med alla andra substansområden kan man vara en väldig auktoriet inom kampsporten, men förr eller senare måste man lämna den (trygga) miljön och bli en “vanlig” människa, och då är man inget mer än just en “vanlig” människa. Det måste man komma ihåg. Alla människor står i beroendeförhållande till andra, och man får visa ödmjukhet inför detta faktum. Beter man sig illa mot någon kommer förr eller senare den personen att stå “på andra sidan disken” i något annat samband – taxichaufför, byggnadsinspektör eller hälsovårdare. Universum har en tendens att balansera ut olika situationer.
Jag tycker det österländska tänket är bra, och det står också för grunden för mitt personliga sätt att undervisa kampsport. Jag vill satsa min tid och engagemang på de elever som är seriösa med träningen och som visar mig att de menar allvar. Jag vill hjälpa utövare att bli så sklickliga som de kan bli med sina förutsättningar, men mitt engagemang kan inte vara större än deras eget. Då går min känslomässiga energi på minus, och kampsport är något jag brinner för så jag vill bervara energin på den positiva sidan. Vi får ju ingen annan lön. Jag har träffat en del tränare som har detta dilemma – de har hittat en talang som kunde bli något stort och som tränaren väldigt gärna skulle vilja satsa på, men talangen själv har tveksamt intresse. Kanske tränaren redan har satsat många år på talangen, och i puberteten blir andra saker viktigare för utövaren. Dessa situationer kan driva en tränare eller instruktör till ett känslomässigt negativt stadie, som länge kan plåga dem. Jag har själv varit med tillräckligt länge för att ha erfarenhet av fenomenet. Numera för att bespara mina egna känslor vill jag därför ha en distans till de utövare som är mindre seriösa. Jag måste ha ett förtroende för utövarna, baserat på bla deras seriositet, innan jag känslomässigt engagerar mig. Finns där en historia av ostabilitet kan det krävas lite arbete att bygga det förtroendet. Men alla utövare är välkomna i mina klubbar oavsett nivån på intresset, och jag vill hjälpa alla, men det där “lilla extra” som jag tar med mig hem och som jag blir känslomässigt involverad i vill jag begränsa till de seriösa – de som förtjänar det. Jag inser att alla utövare är viktiga för klubben. Även de mest oseriösa kan ofta bidra med andra viktiga saker som får verksamheten att gå framåt. Därför får alla själva bestämma hur seriöst de vill träna. Dessutom kan intresset hos utövaren växa, och man har ju en stor möjlighet att som instruktör försöka motivera och påverka utövarna i en positiv riktning.
Det är på detta sätt jag väljer mina närmaste elever – genom vilka jag kommunicerar ut till klubbarna, ger instruktörsansvar, tar med mig på som hjälpinstruktörer på kurser och lager, eller väjer som egen träningskompis. Deras engagemang ger mig energi, driver mig framåt på min egen väg, och dem vill jag tacka med att hjälpa dem på deras väg så gott jag kan. Så tack till er alla!!