Det enda rätta sättet

Människokroppen består av en torso, två ben, två armar och ett huvud. Armarna böjs framåt på mitten vid armbågarna och benen bakåt vid knäna. Armarna roterar vid axlarna och benen vid höftleden. Förutom för handikappade ser människokroppen ut på samma sätt för alla människor, med diverse olikheter med exempelvis längd på armar och ben, och ledernas rörlighet. Det här betyder att slag och sparkar utfört av en människokropp inte kan utföras på så många olika sätt. Vi är bundna till det rörelseomfång en människokropp kan utföra. Ändå diskuteras det oftare än nödvändigt skillnader på olika skolors sätt att utföra tekniker, och vilket sätt som är det (enda) rätta sättet. Inte ur anatomisk synvinkel utan ur principiell. Och på riktigt, What’s the point?

Argumentation om vilket sätt som är det korrekta sättet att röra människokroppen på bör först och främst vila på anatomiska fakta om vad som är hälsosamt för musklerna som utför arbetet, och ben och leder som utsätts för belastning. Taekwondo ska inte skada kroppen. Tvärtom! Träna taekwondo ska man kunna göra hela livet, och därför är det så otroligt viktigt att man utför tekniker på ett sätt som inte skadar kroppen. Eftersom kroppen utsätts för kraftig acceleration och retardation när man utför taekwondoteknik kan långvarigt fel utförda tekniker ge upphov till förslitningar på muskler och leder. Den anatomiska synvinkeln bör vara den viktigaste att ta i beaktande. Först därefter kan man fundera på alla varianter av teknikutförande som ryms inom det ändå relativt breda omfånget av vad som är anatomiskt korrekt. En frisk kropp kan ju utföra ett mycket brett spektrum av rörelser.

Nästa infallsvinkel i diskussionen bör vara tekniken syfte. Som taekwondoutövare behöver man inte vara professor i fysik, även om lite studier i mekanik skulle hjälpa många utövare komma vidare i deras studier i taekwondoteknik. Men man måste ändå förstå att det som är avgörande vid ett träffögonblick är massan i rörelse och dess hastighet. Ju större massa man sätter i rörelse, och ju högre hastighet massan har, desto större påverkan på målobjektet. Dessvärre tar det tid att sätta massa i rörelse, och det kräver mer muskelarbete i ofta större rörelsebanor. Det är förhoppningsvis nu börjar vi inse att vi inte alltid kan röra kroppen på samma sätt i alla givna situationer. Vissa situationer tillåter stora rörelsebanor där stor massa accelereras mot målet, medan det i andra situationer är avgörande att tekniken blir så snabb och osynlig som möjligt.

Ett tydligt exempel på detta är taekwondons nuvarande matchregler, som ger poäng för träff i huvudet om huvudet flyttar sig till följd av träffen. För att skapa en förflyttning i ett huvud kräver inte någon särskilt kraftfull teknik. Däremot är det svårt att få in en sparkteknik mot en motståndare som är beredd och gärna manövrerar undan tekniken. För att öka sannolikheten till poäng bör utövaren därför anpassa sin teknik på sådan sätt att hon minskar på massan hon sätter i rörelse, vilket ändå inte behövs för att ge poäng, så att tekniken istället blir så snabb som möjligt och svårare för motståndaren att undvika. Tekniken anpassas för att bli snabbare, men minskar istället på massan i rörelse.

I krossteknik gäller det motsatta. Plankan kommer inte att flytta på sig, varför det inte föreligger några taktiska aspekter att ta hänsyn till. För att säkerställa att plankan går av bör utövaren i det här fallet sträva till att generera så stor kraft (kinetisk energi) som möjligt. Utövaren har både tid och utrymme att sätta större massa i rörelse, och kan därför ta ut en mycket större rörelsebana i tekniken. Följdaktligen kommer utförandet av teknikerna i de båda ovanstående fallen att se väldigt olika ut, och i de båda fallen är utförandet helt rätt enligt situationen. I en live kampsituation måste en utövare ständigt anpassa sin teknik i förhållande till syftet, och ständigt justera massan i rörelse enligt den givna situationen. När det blir fel är när utövaren inte inser detta.

Rundspark med smal bana. Knät lyfts rakt framåt och höften vrids över först i sparkens slutskede. Foten får en kortare bana till motståndaren och sparken blir “osynligare”.
Rundspark med bred bana. Knät lyfts från sidan och foten får en större cirkulär bana. Överkroppen vrids tidigare för att sätta mera massa i rörelse och sparken blir kraftfullare. 
När jag öppnar stormästare Chuns bok Taekwondo – The Korean Martil Art, och bläddrar till instruktioner för rundsparkens utförande på sida 167, ser jag att han beskriver utförandet på följande sätt:

a. Raise kicking knee out and up, keeping leg sharply bent out and back.
b. Pivoting on supporting foot, swing hip of kicking leg forward and whip kicking foot out, forward, and in (describing an arc) to target, extending the leg until the knee locks straight. Kick with instep pulled back and the toes curled away, striking with the ball of the foot.

Neutralt sätt att utföra rundspark, grundtekniskt, så som Stormästare Chun lär ut i sin bok Taekwondo – The Korean Martial Art.

Denna beskrivning är naturligtvis också rätt. Detta är det grundtekniska utförandet så som Stormästare Chun lärde ut. Det grundtekniska utförandet ska ses som ett neutralt och otillämpat utförande, när man utför en teknik fritt från kraven från en specifik situation. Som taekwondoutövare är man van att träna grundteknik ensam i luften, och på graderingstillfällen är ofta det grundtekniska utförandet i fokus vid bedömning av själva tekniken. Men när moment som sparring, självförsvar och krossteknik inleds bör tekniken genast anpassas till den givna situationen. En jätteviktig färdighet för alla taekwondoutövare är anpassningsförmåga, vilket är helt avgörande i allvarliga kampsituationer. Detta är ju grundläggande evolutionär utveckling – Adapt or Die.

Studerar man flera böcker om taekwondoteknik kommer man att se att olika mästare lär ut samma teknik på olika sätt. Det finns variationer i exempelvis rundsparkens utförande, bland annat i hur stor båge sparkbenet lyfts, och vilken del av foten som träffar målet. Igen – detta gäller det grundstekniska utförandet. Olika mästare har olika uppfattning om vilka fördelar i ett utförande som är viktigast, exempelvis massa i rörelse eller teknikens osynlighet för motståndaren. Här syns variationer störst mellan traditionalister och idrottsorienterade mästare, av uppenbar anledning.

Det finns inte ett enda rätt sätt att utföra en teknik! Det finns anatomiskt korrekta och inkorrekta rörelser. Inom vad som är anatomiskt korrekt måste tekniker anpassas enligt givna situationer, exempelvis för att öka snabbhet eller kraft. Men det finns ett grundtekniskt sätt, som är ett neutralt sätt, som är icke anpassat för någon given situation. Detta sätt har i Taekwondo ofta gått i arv från mästare till elev, och därför finns idag lite variationer på det grundtekniska utförandet i olika skolor. Är detta ett problem, eller kan man se detta som en rikedom?

Taekwondo är en vetenskaplig gren som fortfarande är under utveckling, där man aktivt letar efter maximal biomekanisk effektivitet. Taekwondo är samtidigt ett traditionell gren, och ett kulturarv, där det föreligger gamla värderingar och tradition i grunden. Taekwondo är på så sätt en bred kampsport, där många utövare med väldigt olika infallsvinkel huserar under samma tak. Detta kan vara en fantastisk rikedom som, om man har rätt inställning, kan utnyttjas till att utbyta tankar och ideer och att lära sig av varandra. Taekwondo har enorma förutsättningar att bli och vara världens bästa kampsport, där diskussioner förs på hög intelligensnivå, och med förståelse och respekt för varandras olika synsätt. Men en sådan verklighet kan inte ske om man strävar till en förenkling (”fördumning”) av grenen där det endast finns ett, och endast ett, rätt sätt att utföra en teknik. Tänk bredare!




Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *