Redan två år sedan stormästare Chun gick bort

Tillsammans med stormästare Chun i New Jersey, mars 2014. 

Idag är det två år sedan han gick bort, min lärare och mentor Stormästare Rhin Moon (Richard) Chun. Jag står i min träningssal i Mariehamn, Finland, och tittar på väggen med samlade bilder från mina träffar med stormästaren under åren. Träningarna ska börja om 25 minuter men salen är fortfarande tom. Jag står där ensam med mina tankar. Det har alltid varit min kutym att komma tidigt till träningarna för att förbereda salen inför träningen, men också för att medlemmarna inte ska behöva stå utanför i regn och snö och vänta på mig. De två sista åren har jag kommit ännu tidigare än vanligt. 2018 drabbades jag av en hjärninfarkt som fullständigt slog ut vänster sidas rörelseförmåga, och jag tvingades lära mig gå, springa, hoppa, cykla och naturligtvis sparka från början igen. Det har varit en påfrestande resa, men det har ändå gått bra, för jag har haft stormästarens visdomar och motiverande ord med mig på vägen. Det har gett mig styrka att fortsätta trots att det ibland känts fullständigt omöjligt. Ord kan inte nog beskriva vilket privilegium det varit attt vara personlig elev till den här mannen i så många år.
Stormästare Chun uttryckte sig ofta med enkla ord, men orden var så fulla av lärdomar. Vissa av dem har jag insett betydelsen av för först långt i efterhand. Ett av hans ord, som kanske hjälp mig mest under min rehab-resa är det enkla ordet ”Again”. Ett enkelt ord som han ofta uttryckte om min teknik, men utan att ge någon förklaring om vad han ville jag skulle korrigera. Detta ord har ekat i mitt huvud dagligen under det senaste året. Stormästaren ville alltid att jag skulle finna svaren och lösningarna själv. Han trodde verkligen på mottot att varje lärares mål måste vara att göra sig själv onödigt, och han var fantastisk på att starta upp nya tankebanor i mitt huvud. Tankar jag ofta överanalyserade och han till slut fick stoppa mig med en mening han också kom att säga många gånger under åren ”Kim, you are making things too complicated”.
Jag blir varm i hjärtat, och ler inombords, när jag tänker tillbaka till en av våra träffar i New Jersey år 2014. Vi hade bokat en dag för träning, och finslipande av teknikmönster, och stormästaren ber mig uppvisa teknikmönstret Pyongwon. När jag kommer till sista rörelsen och känner mig hyffsat nöjd med min prestation, står stormästaren framför mig med en sträng min på läpparna och föga förvånat uttalar hans berömda ord ”Again”. Genast startar min självanalys – vad var det som inte såg bra ut? Jag tänker först att det var för mycket kraft i teknikerna. Kraft versus skärpa har varit ett av våra vanligaste förekommande samtalsämnen under under min karriär. Jag har haft en tendens att tillämpa för mycket kraft i tekniken i förhållande till min förmåga att kontrollera den, och på så sätt gjort tekniken oren och slarvig. Så jag upprepar teknikmönstret, den här gången med mindre kraft, och tycker själv att tekniken blev skarpare. Men stormästaren är inte nöjd. Med samma stränga min upprepar han ordet ”Again”, och jag tvingas åter utvärdera min prestation. Den här gången gör jag teknikmönstret långsammare och mer kontrollerat. Nervositet har alltid påverkat mina teknikmönster så att jag stressat genom dem i allt för snabbt tempo. Men stormästaren är inte nöjd nu heller. Fyra gånger till ber han mig att upprepa Pyongwon innan han utökar sin feedback med en följdfråga ”Do you know what you are doing wrong?”. Jag berättar om min tankar om kraft, tempo, teknikernas målområden, sparkarnas höjd, kihap, och allt annat jag kan komma på. Stormästaren skakar på huvudet, men nu ler han. Han ger ingen förklaring. Istället ber han mig göra första tekniken i teknikmönstret. Jag hinner nätt och jämnt utföra den låga knivhanden innan Stormästare avbryter med ett ”Stop”. Han ber mig titta på min position. Framför mig står han, nu med ett leende som går från öra till öra. ”Do you see it?” frågar han, nästan skrattande. Det tar några fundersamma sekunder innan jag inser att jag svängt mig i fel riktning, och därmed utfört alla repetitioner av teknikmönstret i spegelsvängd riktning. Jag känner mig dum, men stormästaren gratullerar mig och säger att det inte är många utövare som klarar av att spegelsvänga ett teknikmönster så felfritt, så att de till och med lyckas lura sig själv. Så skrattar vi. Sådana var träningarna med Stormästare Chun.
Mina elever har en efter en börjat dyka upp i träningssalen. Min närmaste elev står framför mig och frågar varför jag ler. Jag svarar att jag ska berätta då alla andra har dykt upp och träningen börjat. Idag är det två år sedan Stormästare Chun gick bort och vi ska minnas honom särskilt på den här kvällens träning. Berättelser runt lägerelden har sedan urminnes tid varit ett sätt att bevara minnen av inflytelserika individer och skapa legender för nästa generation. På samma sätt vill jag idag berätta mina historier om Stormästare Chun för mina elever, för nästa generation utövare, framtidens instruktörer och ledare. Efter inbugningen samlar jag dem runt mig för att berätta.
Det finns så många intressanta berättelser om stormästare Chun. Han levde ett otroligt händelserikt liv och fick var aktivt delaktig i utvecklingen av kampsporten han, och vi alla, älskar. Han var en sann pionjär. Efter hans bortgång har jag funnit det än viktigare att berätta historier eller använda citat från stormästare Chun när jag undervisar taekwondo. Att berätta om honom är för mig det bästa sättet att hålla hans minne vid liv. Även om jag personligen fick äran att dela både framgångar och motgångar med honom under 17 år, är jag fortfarande en junior i förhållande till andra elever som hade hans uppmärksamhet under mycket längre tid än så. Som stormästare Chuns elev var det naturligt för mig att vara medlem i stormästarens två organisationer – United States Taekwondo Association (USTA) och Richard Chun Taekwondo Headquarters (RCTKDHQ), vilka idag bär det huvudsakliga ansvaret för förandet av stormästarens lärdomar vidare. Därför har det blivit så viktigt för mig öka nätverkandet med stormästarens närmaste elever, och på så sätt få chansen att lära känna stormästaren ur ett annat perspektiv. Tillsammans har vi sörjt hans bortgång, och glädjts åt  minnen och berättelser om stormästaren vi delat med varandra.

I November 2019 fick jag äntligen möjlighet att besöka stormästare Chuns gravplats för att ta mina sista farväl personligen, och stilla mitt onda samvete som plågat mig för att jag inte gjort detta tidigare. Därmed kom ett kapitel till ände, men ett nytt påbörjades. Jag fick chansen att träffa, och lära känna, en av stormästarens äldsta och närmaste elever Fred Kouefati, som tränat under stormästare Chuns guidning i över 40 år, sedan 12 års ålder. En så lång tid genererar många intressanta historier. Kouefati är idag själv stormästare 9.dan och efterträder stormästare Chun som ledare för Richard Chun Taekwondo Headquarters. Stormästare Chuns minne lever vidare genom oss, och alla de som fått chansen att dela väg med denna storslagna legend. Två år redan har gått sedan hans bortgång, men aldrig förr har han varit så närvarande som nu. Vi minns, delar, och berättar vidare. Och på så sätt håller honom vid liv för framtiden.
Tillsammans med Fred Kouefati i New York, november 2019
Taekwondo handlar inte om strid eller våld. Tvärtom. En av de största anledningarna till att jag älskar den här grenen är hur den skapar nya, varma relationer. De flesta vänner jag har idag har på ett sätt eller annat kommit genom taekwondon. – Men taekwondo skapar inte vänner. Det var Stormästare Chun mycket noga med att poängtera. Han sade istället ”Taekwondo creates Family”, och familj är ju starkare än vänskap. När jag blickar mot medlemmarna i min klubb, Nordic Budo & Sports Academy, som sitter där på golvet och lyssnar framför mig, kan jag bara bekräfta att stormästaren hade rätt – igen. Hit kommer mina närmaste vänner, min familj, mina bröder och systrar, för att lyssna till mig och umgås med varandra tre gånger i veckan. Vi delar varandras motgångar och glädjs åt varandras framgångar, och vi ställer upp för varandra när det behövs. Som en sann familj. Och familjen sträcker sig långt utanför klubbens väggar. När vi besöker andra klubbar som leds av stormästare Chuns elever blir vi mottagna med samma värme. Den värme stormästare Chun alltid själv visade när vi kom på besök. Även om de ligger på andra sidan jordklotet tar de öppet emot oss kallar oss för bröder och systrar. Det är så tydligt att hans anda lever vidare genom dem. För varje ny kontakt växer vår familj och vi känner stormästarens närvaro starkare än någonsin. 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *